2011-02-22
2010-03-03
Jag - en dödsmetallare
Fan vad det är kul när man bryter ny mark! Alltså, inom sig själv.
Jag har aldrig gillat death metal-scenen speciellt mycket. Har inte hajat grejen riktigt. Jag vet att det låter extremt gubbigt att säga det här - och när jag var yngre trodde jag aldrig att jag skulle höra mig själv ens tänka orden - men MAN HÖR JU FAN INTE VAD DE SJUNGER!
Så har jag alltså tänkt förr. MEN!
I och med det som jag och Mattias Lindeblad sysslar med sista fredagen i varje månad, nämligen Metalquiz på Sticky Fingers,
så har jag ju varit tvungen att lyssna igenom en helvetes massa plattor för att komma på kluriga frågor och hitta bra låtar.
Mr Lindeblad är ju en gammal deathdiggare som i flera år försökt övertala mig och locka in mig på dödsmetallens taggtrådsavspärrade område. Han har inte haft det lätt med detta.
Jag har tjurskalligt vägrat. "Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig," som Eddie Meduza en gång skaldade.
Men så nu, under februari, var det nåt som släppte. Och det började med At the Gates' Slaughter of the Soul.
Mina minnen av At the Gates går annars tillbaka till tidigt, tidigt 90-tal och Restaurang Kreta nere i Göteborgs hamn, där det anordnades nån form av metalklubb nån gång i månaden. Dit släpades jag oftast med av Niclas Engelin (som jag spelat med i gamla, GAMLA bandet Rising och vars - då nya - band, Sarcazm, var ett flitigt återkommande inslag på just denna scen). Tompa och pojkarna lirade också nån av kvällarna och jag fattade i n g e n t i n g. Och lyssnar jag på de tidiga At the Gatesplattorna känner jag fortfarande så. Men Slaughter of the Soul, däremot... Helvete, vilken bra skiva!!! Att jag aldrig hört det förut?!?
Därav följde givetvis the Haunted och just nu plöjer jag Opeth och Amon Amarth.
Och de skivor och grupper jag nu nämt kanske inte är de mest extrema i genren, men, kom igen, ge mig lite cred nu. Det här är stort för mig!
Och det är jävligt, jävligt kul!!! Tack, Mattias!
Och för övrigt anser jag att Ronnie James Dio må sparka ballen av cancern! Hail, Little Big Man!
Jag har aldrig gillat death metal-scenen speciellt mycket. Har inte hajat grejen riktigt. Jag vet att det låter extremt gubbigt att säga det här - och när jag var yngre trodde jag aldrig att jag skulle höra mig själv ens tänka orden - men MAN HÖR JU FAN INTE VAD DE SJUNGER!
Så har jag alltså tänkt förr. MEN!
I och med det som jag och Mattias Lindeblad sysslar med sista fredagen i varje månad, nämligen Metalquiz på Sticky Fingers,
så har jag ju varit tvungen att lyssna igenom en helvetes massa plattor för att komma på kluriga frågor och hitta bra låtar.
Mr Lindeblad är ju en gammal deathdiggare som i flera år försökt övertala mig och locka in mig på dödsmetallens taggtrådsavspärrade område. Han har inte haft det lätt med detta.
Jag har tjurskalligt vägrat. "Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig," som Eddie Meduza en gång skaldade.
Men så nu, under februari, var det nåt som släppte. Och det började med At the Gates' Slaughter of the Soul.
Mina minnen av At the Gates går annars tillbaka till tidigt, tidigt 90-tal och Restaurang Kreta nere i Göteborgs hamn, där det anordnades nån form av metalklubb nån gång i månaden. Dit släpades jag oftast med av Niclas Engelin (som jag spelat med i gamla, GAMLA bandet Rising och vars - då nya - band, Sarcazm, var ett flitigt återkommande inslag på just denna scen). Tompa och pojkarna lirade också nån av kvällarna och jag fattade i n g e n t i n g. Och lyssnar jag på de tidiga At the Gatesplattorna känner jag fortfarande så. Men Slaughter of the Soul, däremot... Helvete, vilken bra skiva!!! Att jag aldrig hört det förut?!?
Därav följde givetvis the Haunted och just nu plöjer jag Opeth och Amon Amarth.
Och de skivor och grupper jag nu nämt kanske inte är de mest extrema i genren, men, kom igen, ge mig lite cred nu. Det här är stort för mig!
Och det är jävligt, jävligt kul!!! Tack, Mattias!
Och för övrigt anser jag att Ronnie James Dio må sparka ballen av cancern! Hail, Little Big Man!
2009-12-11
Hur man förstör en passion
En dag för några år sedan dök en kollega upp för att dela med sig av sina positiva musikupplevelser. Delade musikupplevelser är något som vanligtvis får mig att leva upp en smula och jag finner det lätt att engagera mig. Denna gång blev min reaktion sval och konsekvensen oanad.
Kollegan i fråga var glad för att han hittat ett nytt fräscht band och ville troligtvis lysa upp min tillvaro en smula. Då orkestern i fråga inte åtnjuter min största vördnad är det inte helt enkelt för mig att erinra mig om vilka det rörde sig. Troligtvis var det Lump basket eller Lincoln hack. Vi kan konstaera att det med säkerhet var en framträdande exponent för vad som då kallades nu-metal eller kanske nü-metal (gud vad gôtt det är med umlaut). Jag konstaterade krasst att: "Nja, jag har hört några låtar och för mig låter det mest som att någon snackar skit till ett soft komp för att bryta ut i vrål i generisk nu-metal-röst till generiska, kollosalt nedstämda, überdistade nu-metalgitarrer (troligen PRS med rectostärkare för oss anala geraheads) i en platt refräng. Vi lät ämnet bero i ett par dagar. När kollegan några dagar senare fylldes jag med blandade känslor. Det visade sig att han inte kunde lyssna till nu-metal längre för att min sågning hade berövat honom förmågan att okritiskt lyssna till sin nyfunna favoritgenre. Blandade känslor: Det var tråkigt att beröva kollegan ett glädjeämne och samtidigt tillfredställande att beröva I-wish-I-was-a-rapper-but-also-a-rocker-nu-metal-idolen en smula av hans oförtjänta glans och en lyssnare.
Heh /M
En dag för några år sedan dök en kollega upp för att dela med sig av sina positiva musikupplevelser. Delade musikupplevelser är något som vanligtvis får mig att leva upp en smula och jag finner det lätt att engagera mig. Denna gång blev min reaktion sval och konsekvensen oanad.
Kollegan i fråga var glad för att han hittat ett nytt fräscht band och ville troligtvis lysa upp min tillvaro en smula. Då orkestern i fråga inte åtnjuter min största vördnad är det inte helt enkelt för mig att erinra mig om vilka det rörde sig. Troligtvis var det Lump basket eller Lincoln hack. Vi kan konstaera att det med säkerhet var en framträdande exponent för vad som då kallades nu-metal eller kanske nü-metal (gud vad gôtt det är med umlaut). Jag konstaterade krasst att: "Nja, jag har hört några låtar och för mig låter det mest som att någon snackar skit till ett soft komp för att bryta ut i vrål i generisk nu-metal-röst till generiska, kollosalt nedstämda, überdistade nu-metalgitarrer (troligen PRS med rectostärkare för oss anala geraheads) i en platt refräng. Vi lät ämnet bero i ett par dagar. När kollegan några dagar senare fylldes jag med blandade känslor. Det visade sig att han inte kunde lyssna till nu-metal längre för att min sågning hade berövat honom förmågan att okritiskt lyssna till sin nyfunna favoritgenre. Blandade känslor: Det var tråkigt att beröva kollegan ett glädjeämne och samtidigt tillfredställande att beröva I-wish-I-was-a-rapper-but-also-a-rocker-nu-metal-idolen en smula av hans oförtjänta glans och en lyssnare.
Heh /M
2009-11-22
Samlag, medikamenter och populärmusik
En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
2009-10-20
KISS - SONIC BOOM (recension)
Kiss
Sonic Boom
2009 Roadrunner Records
Betyg: M M M * *
Så har den då äntligen kommit, Kiss nya skiva.
Sonic Boom heter den, men, nej, den är inte en sådan. Den är en ganska slätstruken historia - eller: den hade varit det om något annat band än Kiss hade släppt den här skivan.
Låt mig bara göra en sak klar redan från början: jag har nästan alla Kiss' skivor, jag har vuxit upp med dem och jag höll ut och köpte deras plattor även under "the lost years" på 80-talet. Asylum, Crazy Nights - jag har dem alla. Kort sagt: jag gillar Kiss. Väldigt mycket.
Men någonstans på 90-talet, runt Psycho Circus-turnén kände jag att nu, nu räcker det faktiskt.
Men så kommer då Sonic Boom.
Och visst pirrar det så där härligt någonstans i närheten av scrotum när jag tar upp skivan och stoppar in den i CD-spelaren för en lyssning.
Paul Stanley har uttalat sig och som vanligt sagt att det här är det bästa gruppen gjort (det har han sagt om varje ny skiva sen 1983 så vitt jag vet - förmodligen började han med det ännu tidigare...), med den skillnad att han har vett nog att inte lägga till det lilla ordet "någonsin", utan väljer att istället säga "sen Dynasty" (1979).
Jag håller givetvis inte med.
För även om sminket sedan länge är tillbaka och det är meningen att vi konsumenter helst ska låtsas som att det fortfarande är orginaluppsättningen av Kiss (med Peter Criss och Ace Frehley, trummor resp leadgitarr) som spelar på den - så är det de facto så att Sonic Boom låter mer som något som borde släppts direkt efter Lick it Up (1983).
Trummisen Eric Singer och leadgitarristen Tommy Thayer skapar, tillsammans med verkställande direktörerna Paul Stanely och Gene Simmons, en solid, gedigen och välljudande hårdrocksskiva.
Och eftersom jag vet att det är Kiss, när jag lyssnar på den, så drar jag pilar till alla gruppens perioder och känner igen mig både här och där. Men hade en annan grupp släppt Sonic Boom så hade jag förmodligen glömt vad de hette 10 minuter senare.
Så mäktigt är alltså minnet och den djupt rotade kärleken till ett band.
Är då detta skivan som kommer att få mig att återinträda i Kiss-världen?
Nej.
Är detta skivan som kommer att göra Kiss stora igen?
Nej.
Är detta skivan som bäddar för ett mer värdigt, kreativt avslut på en ganska lång och ibland grisigt pengafixerad karriär?
Ja, det tror jag.
Och det känns faktiskt kul att de verkar ha slutat med att ta in 25 studiomusiker på varje skiva och att de spelar själva, att Paul Stanley och Gene Simmons för första gången sen 1976 har skrivit låtar ihop på riktigt och att Tommy Thayer och Eric Singer tillåts ta lite plats.
av: Jonas Slättung
Sonic Boom
2009 Roadrunner Records
Betyg: M M M * *
Så har den då äntligen kommit, Kiss nya skiva.
Sonic Boom heter den, men, nej, den är inte en sådan. Den är en ganska slätstruken historia - eller: den hade varit det om något annat band än Kiss hade släppt den här skivan.
Låt mig bara göra en sak klar redan från början: jag har nästan alla Kiss' skivor, jag har vuxit upp med dem och jag höll ut och köpte deras plattor även under "the lost years" på 80-talet. Asylum, Crazy Nights - jag har dem alla. Kort sagt: jag gillar Kiss. Väldigt mycket.
Men någonstans på 90-talet, runt Psycho Circus-turnén kände jag att nu, nu räcker det faktiskt.
Men så kommer då Sonic Boom.
Och visst pirrar det så där härligt någonstans i närheten av scrotum när jag tar upp skivan och stoppar in den i CD-spelaren för en lyssning.
Paul Stanley har uttalat sig och som vanligt sagt att det här är det bästa gruppen gjort (det har han sagt om varje ny skiva sen 1983 så vitt jag vet - förmodligen började han med det ännu tidigare...), med den skillnad att han har vett nog att inte lägga till det lilla ordet "någonsin", utan väljer att istället säga "sen Dynasty" (1979).
Jag håller givetvis inte med.
För även om sminket sedan länge är tillbaka och det är meningen att vi konsumenter helst ska låtsas som att det fortfarande är orginaluppsättningen av Kiss (med Peter Criss och Ace Frehley, trummor resp leadgitarr) som spelar på den - så är det de facto så att Sonic Boom låter mer som något som borde släppts direkt efter Lick it Up (1983).
Trummisen Eric Singer och leadgitarristen Tommy Thayer skapar, tillsammans med verkställande direktörerna Paul Stanely och Gene Simmons, en solid, gedigen och välljudande hårdrocksskiva.
Och eftersom jag vet att det är Kiss, när jag lyssnar på den, så drar jag pilar till alla gruppens perioder och känner igen mig både här och där. Men hade en annan grupp släppt Sonic Boom så hade jag förmodligen glömt vad de hette 10 minuter senare.
Så mäktigt är alltså minnet och den djupt rotade kärleken till ett band.
Är då detta skivan som kommer att få mig att återinträda i Kiss-världen?
Nej.
Är detta skivan som kommer att göra Kiss stora igen?
Nej.
Är detta skivan som bäddar för ett mer värdigt, kreativt avslut på en ganska lång och ibland grisigt pengafixerad karriär?
Ja, det tror jag.
Och det känns faktiskt kul att de verkar ha slutat med att ta in 25 studiomusiker på varje skiva och att de spelar själva, att Paul Stanley och Gene Simmons för första gången sen 1976 har skrivit låtar ihop på riktigt och att Tommy Thayer och Eric Singer tillåts ta lite plats.
av: Jonas Slättung
2009-10-02
Metalquiss
Det här tänkte delar av Mangelredaktionen pyssla med ikväll!
http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015
Kom dit och rocka med oss!
http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015
Kom dit och rocka med oss!
2009-09-04
Vad hände med skivan? Och vad gör det?
Det fanns en tid då musikskivor främst kom på stora svarta skivor och i undantagsfall i det olycksaliga kompaktkassettformatet. Ibland kunde man tassa hem till någon kompis och på eget bevåg överföra materialet från den stora svarta skivan till den lilla kompakta kassetten. Idag gör vi detta i närmast industriell skala med hjälp av internet och torrent-teknik och säkert en massa annat som jag inte känner till. Det talas mycket om de etiska och juridiska spörsmål som dyker upp i samband med nedladdning av upphovsrättskyddat material. Jag tänker inte kommentera det vidare utan i stället reflektera över hur nedladdningsrevolutionen påverkat vårt musikrelaterade beteende i andra avseenden.
Jag minns med viss saknad hur man väntade på att en ny skiva skulle komma ut. Kanske hade man läst i OKEJ eller hört på Rockbox att Maiden hade ett nytt album (jag tror man sade så) på gång och att det minnsann var syntar på, om än som tiden påbjöd triggade av gitarrer. Hu! Förväntan inför en ny skiva kan man nog känna idag också, men alldeles speciellt var det när alla grabbarna samlades hos den som införskaffat den senaste klenoden och andäktigt avnjöt jungfruspelningen på vinylsvarven. Någon kanske sa: "Men fy fan! Maiden med syntar. Nu är det kört.", medan någon annan konstaterade att den senaste eposlåten var inte mindre än 48 timmar lång och därmed rekordbra. Kanske öppnade man fönstret och rökte en John Silver också, åtminstone om någons flickvän hade gjort slut.
Medan man lyssnade igenom skivan tittade man noga på skivomslaget, lärde in alla låttitlar och kollade om det fanns någon ny endorsement (weouw, Adrian Smith spelar på D'Addario-strängar! Det måste jag också göra.). Givetvis kollade man vem som producerat och tillsåg att Derek Riggs fortfarande gjorde omslaget. Det fanns också tillfälle att diskutera musiken, hur den utvecklats sedan senast samt hur bra den stod sig mot Defenders of the faith som var något av en måttstock fortfarande 1986.
I bjärt kontrast till detta något torftiga men gemenskapsbefrämjande musikkonsumerande står dagens halvkriminella och opersonliga massnedladdande. Jag hör talas om ett band. Låt oss kalla dem Accept och låt oss för en stund anta att jag missade dem under det glada åttiotalet. Jag har hört att det finns en go låt som heter fast as a shark, eller hur? Jag googlar fram albumnamnet och surfar in på en lämplig tillhandahållare av fildelningstjänst. Väl där ser jag att någon vänlig själ har stoppat in hela Accepts katalog i ett behändigt paket. Hurra! Jag laddar ner hela skiten, tankar ner det i min iPod, lyssnar på Fast as a shark, tycker att det var sådär och glömmer Accept för ett tag. Ibland kan jag aktivera den skojiga blandafunktionen. På så sätt dyker det upp en Acceptlåt emellanåt och det är här den stora skillanden mot den gamla musikkonsumtionen dyker upp: Jag vet inte vad jag lyssnar på. Om jag har tur känner jag till artisten (svårt att missa med Udo Dirkschneider i täten), jag har ingen en aning om hur omslaget ser ut, vem som producerat eller vilka strängar Wolf Hoffman spelar på.
Allt detta kan tyckas trivialt ställt i relation till de positiva effekterna av den mångfald som vår stöld ger oss tillgång till. Jag tycker dock ofta att det är lite tråkigt när man nu för tiden börjar prata musik och snart kommer på att: mja, jag tror jag har hört dem men jag vet inte riktigt vilken låt. Den gick lite durr durr durr, mamamama durr. Man saknar gemensamma beröringspunkter och referenser och därmed den största anledningen att diskutera. Det går åt mer tid att identifiera vad man pratar om än att prata om det och detta är utarmande. Så paradoxalt kan mångfald leda till utarmning.
Detta är i sig inget konstigt. När man ställs inför för många val blir man villrådig och ju större utbudet är, desto mindre är chansen att träffa på någon som hört samma skiva. Jag menar dock att mycket av det sociala värdet med musiklyssnande gått förlorat. För mig är det mer värt att ha något gemensamt att samlas kring än att ha tillgång till all världens musik i fickan.
Jag minns med viss saknad hur man väntade på att en ny skiva skulle komma ut. Kanske hade man läst i OKEJ eller hört på Rockbox att Maiden hade ett nytt album (jag tror man sade så) på gång och att det minnsann var syntar på, om än som tiden påbjöd triggade av gitarrer. Hu! Förväntan inför en ny skiva kan man nog känna idag också, men alldeles speciellt var det när alla grabbarna samlades hos den som införskaffat den senaste klenoden och andäktigt avnjöt jungfruspelningen på vinylsvarven. Någon kanske sa: "Men fy fan! Maiden med syntar. Nu är det kört.", medan någon annan konstaterade att den senaste eposlåten var inte mindre än 48 timmar lång och därmed rekordbra. Kanske öppnade man fönstret och rökte en John Silver också, åtminstone om någons flickvän hade gjort slut.
Medan man lyssnade igenom skivan tittade man noga på skivomslaget, lärde in alla låttitlar och kollade om det fanns någon ny endorsement (weouw, Adrian Smith spelar på D'Addario-strängar! Det måste jag också göra.). Givetvis kollade man vem som producerat och tillsåg att Derek Riggs fortfarande gjorde omslaget. Det fanns också tillfälle att diskutera musiken, hur den utvecklats sedan senast samt hur bra den stod sig mot Defenders of the faith som var något av en måttstock fortfarande 1986.
I bjärt kontrast till detta något torftiga men gemenskapsbefrämjande musikkonsumerande står dagens halvkriminella och opersonliga massnedladdande. Jag hör talas om ett band. Låt oss kalla dem Accept och låt oss för en stund anta att jag missade dem under det glada åttiotalet. Jag har hört att det finns en go låt som heter fast as a shark, eller hur? Jag googlar fram albumnamnet och surfar in på en lämplig tillhandahållare av fildelningstjänst. Väl där ser jag att någon vänlig själ har stoppat in hela Accepts katalog i ett behändigt paket. Hurra! Jag laddar ner hela skiten, tankar ner det i min iPod, lyssnar på Fast as a shark, tycker att det var sådär och glömmer Accept för ett tag. Ibland kan jag aktivera den skojiga blandafunktionen. På så sätt dyker det upp en Acceptlåt emellanåt och det är här den stora skillanden mot den gamla musikkonsumtionen dyker upp: Jag vet inte vad jag lyssnar på. Om jag har tur känner jag till artisten (svårt att missa med Udo Dirkschneider i täten), jag har ingen en aning om hur omslaget ser ut, vem som producerat eller vilka strängar Wolf Hoffman spelar på.
Allt detta kan tyckas trivialt ställt i relation till de positiva effekterna av den mångfald som vår stöld ger oss tillgång till. Jag tycker dock ofta att det är lite tråkigt när man nu för tiden börjar prata musik och snart kommer på att: mja, jag tror jag har hört dem men jag vet inte riktigt vilken låt. Den gick lite durr durr durr, mamamama durr. Man saknar gemensamma beröringspunkter och referenser och därmed den största anledningen att diskutera. Det går åt mer tid att identifiera vad man pratar om än att prata om det och detta är utarmande. Så paradoxalt kan mångfald leda till utarmning.
Detta är i sig inget konstigt. När man ställs inför för många val blir man villrådig och ju större utbudet är, desto mindre är chansen att träffa på någon som hört samma skiva. Jag menar dock att mycket av det sociala värdet med musiklyssnande gått förlorat. För mig är det mer värt att ha något gemensamt att samlas kring än att ha tillgång till all världens musik i fickan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
