Vad hände med skivan? Och vad gör det?

Det fanns en tid då musikskivor främst kom på stora svarta skivor och i undantagsfall i det olycksaliga kompaktkassettformatet. Ibland kunde man tassa hem till någon kompis och på eget bevåg överföra materialet från den stora svarta skivan till den lilla kompakta kassetten. Idag gör vi detta i närmast industriell skala med hjälp av internet och torrent-teknik och säkert en massa annat som jag inte känner till. Det talas mycket om de etiska och juridiska spörsmål som dyker upp i samband med nedladdning av upphovsrättskyddat material. Jag tänker inte kommentera det vidare utan i stället reflektera över hur nedladdningsrevolutionen påverkat vårt musikrelaterade beteende i andra avseenden.

Jag minns med viss saknad hur man väntade på att en ny skiva skulle komma ut. Kanske hade man läst i OKEJ eller hört på Rockbox att Maiden hade ett nytt album (jag tror man sade så) på gång och att det minnsann var syntar på, om än som tiden påbjöd triggade av gitarrer. Hu! Förväntan inför en ny skiva kan man nog känna idag också, men alldeles speciellt var det när alla grabbarna samlades hos den som införskaffat den senaste klenoden och andäktigt avnjöt jungfruspelningen på vinylsvarven. Någon kanske sa: "Men fy fan! Maiden med syntar. Nu är det kört.", medan någon annan konstaterade att den senaste eposlåten var inte mindre än 48 timmar lång och därmed rekordbra. Kanske öppnade man fönstret och rökte en John Silver också, åtminstone om någons flickvän hade gjort slut.

Medan man lyssnade igenom skivan tittade man noga på skivomslaget, lärde in alla låttitlar och kollade om det fanns någon ny endorsement (weouw, Adrian Smith spelar på D'Addario-strängar! Det måste jag också göra.). Givetvis kollade man vem som producerat och tillsåg att Derek Riggs fortfarande gjorde omslaget. Det fanns också tillfälle att diskutera musiken, hur den utvecklats sedan senast samt hur bra den stod sig mot Defenders of the faith som var något av en måttstock fortfarande 1986.

I bjärt kontrast till detta något torftiga men gemenskapsbefrämjande musikkonsumerande står dagens halvkriminella och opersonliga massnedladdande. Jag hör talas om ett band. Låt oss kalla dem Accept och låt oss för en stund anta att jag missade dem under det glada åttiotalet. Jag har hört att det finns en go låt som heter fast as a shark, eller hur? Jag googlar fram albumnamnet och surfar in på en lämplig tillhandahållare av fildelningstjänst. Väl där ser jag att någon vänlig själ har stoppat in hela Accepts katalog i ett behändigt paket. Hurra! Jag laddar ner hela skiten, tankar ner det i min iPod, lyssnar på Fast as a shark, tycker att det var sådär och glömmer Accept för ett tag. Ibland kan jag aktivera den skojiga blandafunktionen. På så sätt dyker det upp en Acceptlåt emellanåt och det är här den stora skillanden mot den gamla musikkonsumtionen dyker upp: Jag vet inte vad jag lyssnar på. Om jag har tur känner jag till artisten (svårt att missa med Udo Dirkschneider i täten), jag har ingen en aning om hur omslaget ser ut, vem som producerat eller vilka strängar Wolf Hoffman spelar på.

Allt detta kan tyckas trivialt ställt i relation till de positiva effekterna av den mångfald som vår stöld ger oss tillgång till. Jag tycker dock ofta att det är lite tråkigt när man nu för tiden börjar prata musik och snart kommer på att: mja, jag tror jag har hört dem men jag vet inte riktigt vilken låt. Den gick lite durr durr durr, mamamama durr. Man saknar gemensamma beröringspunkter och referenser och därmed den största anledningen att diskutera. Det går åt mer tid att identifiera vad man pratar om än att prata om det och detta är utarmande. Så paradoxalt kan mångfald leda till utarmning.

Detta är i sig inget konstigt. När man ställs inför för många val blir man villrådig och ju större utbudet är, desto mindre är chansen att träffa på någon som hört samma skiva. Jag menar dock att mycket av det sociala värdet med musiklyssnande gått förlorat. För mig är det mer värt att ha något gemensamt att samlas kring än att ha tillgång till all världens musik i fickan.

Deep Purple - de mogna killarnas band

Igår såg jag på en intressant live-dvd med Deep Purple, Come Hell or High Water, inspelad 1993, på The Battle Rages On-turnén. 1993 var både Blackmore och Gillan 48 år gamla. Jag bara nämner detta nu, så att ni har det i bakhuvudet när ni läser.

Första låten på konserten är Highway Star, en grym låt som alla vet. Det är bara det att det här är en väldigt ansträngd version - leendena på farbröderna riktigt krampar i deras käkmuskler.
Orsaken kommer att framgå strax.
De är nämligen bara tre (3) stycken på scen när låten drar igång. Vi som känner till Deep Purple vet att det, trots en hel del medlemsbyten genom åren, är ett 5-mannaband. Jon lord (keyboards), Roger Glover (bas) och Ian Paice (trummor) fläskar på med introt och strax innan sången ska börja kommer Ian Gillan mycket riktigt skuttande ut på scen till publikens förtjusning.
Men var är Ritchie Blackmore? Gitarren hörs utmärkt, men vi ser ingen gitarrist. Märkligt?!

Han står helt enkelt och gömmer sig bakom sina förstärkare.

Jag tar det igen: Ritchie Blackmore, medlem i Deep Purple - ett av världens största band, gömmer sig bakom sina stärkare.
Varför?
Det frågar man sig, så klart, ungefär lika mycket som man strax därpå frågar sig vad fan det är som pågår när Blackmore sent om sider kommer fram och, mitt under pågående gitarr- och keyboardsolo, langar iväg en full vattenmugg mot Ian Gillan.

Vi hoppar några år tillbaka, till 1989. Efter ett par år av griniga bråk mellan gitarrist Blackmore och sångare Gillan får den senare nog och slutar - för andra gången - i Purple. Sångare i bandet blir istället Blackmores (och även Glovers) gamle vapendragare från Rainbow, Joe Lynn Turner. En skiva släpps, Slaves And Masters, som, även om den är en riktigt bra skiva, tas emot ganska splittrat av Purplefansen. För, jag menar, det är ju inte Ian Gillan som sjunger och då kan det ju inte riktigt accepteras. Eller?

Ungefär så tycker också Jon Lord och Ian Paice, som känner att Gillan är deras sångare medan Turner är Blackmores. Det här kan ju bli Deep Rainbow om man inte ser upp.
Så trots att en ny skiva är i princip klar så lyckas Lord och Paice (som är de som har störst veto i gruppen som varandes de enda medlemmar som varit med hela tiden) övertala Glover att ställa sig på deras sida.
Blackmore vägrar dock. Han vill inte ha tillbaka Gillan!
Till slut ger han med sig - mot att han får 250 000 dollar insatta direkt på sitt konto. Man undrar ju lite hur Gillan kände när han fick veta det.
Turner kickas i alla fall och Gillan kliver in igen och skriver och lägger om all sång på den nya skivan, som sen döps till The Battle Rages On.

Så nu förstår vi att Blackmore och Gillan är direkt fientligt inställda till varandra under The Battle Rages On-turnén...även om vi kanske inte direkt förstår deras, tja, barnsliga uppträdande. Man kan tycka att en vuxen musiker strax under de femtio inte kastar vattenglas eller öppet förolämpar nån annan på scen i mikrofonen, men - hey - vad vet väl jag?

Richie Blackmore gör sig till sist omöjlig och slutar mitt under pågående turné.

Som sagt var, en intressant dvd - inte för den musikaliska biten (det finns betydligt fränare klipp från 70-talet när Purple var ett vitalt och nyskapande band) utan mer för det uppenbara sociala misslyckandet i att ha två bandmedlemmar som hatar varandra och visar det öppet på scen.

Dio i helgen

I lilla Norje, i närheten av Sölvesborg, brakar det loss ordentligt i helgen. Sweden Rock-festivalen tar över samhället och 35 000 musikälskande hårdrockare invaderar trakten.


Många är garanterat där för att se Heaven and Hell. Eller, som vi också är vana att kalla dem: Black Sabbath med Dio på sång.


För här har vi ju den springande punkten, pudelns kärna, den gordiska knuten...mja...ni fattar. Jag tillhör ju den gruppen människor som tycker att Black Sabbathskivorna med Dio är de allra bästa. Det här får man naturligtvis inte säga högt till hardcore Sabbathfans, för de börjar de skrika om helgerån och kätteri.

- Sabbath är inte Sabbath utan Ozzy, brukar man få höra.

Ok, jag kan förstå den ståndpunkten. Till viss del. Jag kan tycka att man kanske borde se Ozzysabbath och Diosabbath som två olika band. Lite grann som det sätt de markerar detta på nu; genom att kalla bandet för Heaven & Hell istället. Alla glada! Hardcoresabbathfansen behöver inte bli tjuriga och skrika om Ozzy, och Diofansen får se sin favoritsättning spela. Underbart!

Jag tycker f.ö. att de bästa Purpleplattorna är Burn och Stormbringer, alltså de med Coverdale. Men det är en annan historia...

/red

:-)

Välkomna till Mangel!