Det fanns en tid då musikskivor främst kom på stora svarta skivor och i undantagsfall i det olycksaliga kompaktkassettformatet. Ibland kunde man tassa hem till någon kompis och på eget bevåg överföra materialet från den stora svarta skivan till den lilla kompakta kassetten. Idag gör vi detta i närmast industriell skala med hjälp av internet och torrent-teknik och säkert en massa annat som jag inte känner till. Det talas mycket om de etiska och juridiska spörsmål som dyker upp i samband med nedladdning av upphovsrättskyddat material. Jag tänker inte kommentera det vidare utan i stället reflektera över hur nedladdningsrevolutionen påverkat vårt musikrelaterade beteende i andra avseenden.
Jag minns med viss saknad hur man väntade på att en ny skiva skulle komma ut. Kanske hade man läst i OKEJ eller hört på Rockbox att Maiden hade ett nytt album (jag tror man sade så) på gång och att det minnsann var syntar på, om än som tiden påbjöd triggade av gitarrer. Hu! Förväntan inför en ny skiva kan man nog känna idag också, men alldeles speciellt var det när alla grabbarna samlades hos den som införskaffat den senaste klenoden och andäktigt avnjöt jungfruspelningen på vinylsvarven. Någon kanske sa: "Men fy fan! Maiden med syntar. Nu är det kört.", medan någon annan konstaterade att den senaste eposlåten var inte mindre än 48 timmar lång och därmed rekordbra. Kanske öppnade man fönstret och rökte en John Silver också, åtminstone om någons flickvän hade gjort slut.
Medan man lyssnade igenom skivan tittade man noga på skivomslaget, lärde in alla låttitlar och kollade om det fanns någon ny endorsement (weouw, Adrian Smith spelar på D'Addario-strängar! Det måste jag också göra.). Givetvis kollade man vem som producerat och tillsåg att Derek Riggs fortfarande gjorde omslaget. Det fanns också tillfälle att diskutera musiken, hur den utvecklats sedan senast samt hur bra den stod sig mot Defenders of the faith som var något av en måttstock fortfarande 1986.
I bjärt kontrast till detta något torftiga men gemenskapsbefrämjande musikkonsumerande står dagens halvkriminella och opersonliga massnedladdande. Jag hör talas om ett band. Låt oss kalla dem Accept och låt oss för en stund anta att jag missade dem under det glada åttiotalet. Jag har hört att det finns en go låt som heter fast as a shark, eller hur? Jag googlar fram albumnamnet och surfar in på en lämplig tillhandahållare av fildelningstjänst. Väl där ser jag att någon vänlig själ har stoppat in hela Accepts katalog i ett behändigt paket. Hurra! Jag laddar ner hela skiten, tankar ner det i min iPod, lyssnar på Fast as a shark, tycker att det var sådär och glömmer Accept för ett tag. Ibland kan jag aktivera den skojiga blandafunktionen. På så sätt dyker det upp en Acceptlåt emellanåt och det är här den stora skillanden mot den gamla musikkonsumtionen dyker upp: Jag vet inte vad jag lyssnar på. Om jag har tur känner jag till artisten (svårt att missa med Udo Dirkschneider i täten), jag har ingen en aning om hur omslaget ser ut, vem som producerat eller vilka strängar Wolf Hoffman spelar på.
Allt detta kan tyckas trivialt ställt i relation till de positiva effekterna av den mångfald som vår stöld ger oss tillgång till. Jag tycker dock ofta att det är lite tråkigt när man nu för tiden börjar prata musik och snart kommer på att: mja, jag tror jag har hört dem men jag vet inte riktigt vilken låt. Den gick lite durr durr durr, mamamama durr. Man saknar gemensamma beröringspunkter och referenser och därmed den största anledningen att diskutera. Det går åt mer tid att identifiera vad man pratar om än att prata om det och detta är utarmande. Så paradoxalt kan mångfald leda till utarmning.
Detta är i sig inget konstigt. När man ställs inför för många val blir man villrådig och ju större utbudet är, desto mindre är chansen att träffa på någon som hört samma skiva. Jag menar dock att mycket av det sociala värdet med musiklyssnande gått förlorat. För mig är det mer värt att ha något gemensamt att samlas kring än att ha tillgång till all världens musik i fickan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
