Jag har aldrig gillat death metal-scenen speciellt mycket. Har inte hajat grejen riktigt. Jag vet att det låter extremt gubbigt att säga det här - och när jag var yngre trodde jag aldrig att jag skulle höra mig själv ens tänka orden - men MAN HÖR JU FAN INTE VAD DE SJUNGER!
Så har jag alltså tänkt förr. MEN!
I och med det som jag och Mattias Lindeblad sysslar med sista fredagen i varje månad, nämligen Metalquiz på Sticky Fingers,
så har jag ju varit tvungen att lyssna igenom en helvetes massa plattor för att komma på kluriga frågor och hitta bra låtar.
Mr Lindeblad är ju en gammal deathdiggare som i flera år försökt övertala mig och locka in mig på dödsmetallens taggtrådsavspärrade område. Han har inte haft det lätt med detta.
Jag har tjurskalligt vägrat. "Har jag gått och lagt mig så har jag gått och lagt mig," som Eddie Meduza en gång skaldade.
Men så nu, under februari, var det nåt som släppte. Och det började med At the Gates' Slaughter of the Soul.
Mina minnen av At the Gates går annars tillbaka till tidigt, tidigt 90-tal och Restaurang Kreta nere i Göteborgs hamn, där det anordnades nån form av metalklubb nån gång i månaden. Dit släpades jag oftast med av Niclas Engelin (som jag spelat med i gamla, GAMLA bandet Rising och vars - då nya - band, Sarcazm, var ett flitigt återkommande inslag på just denna scen). Tompa och pojkarna lirade också nån av kvällarna och jag fattade i n g e n t i n g. Och lyssnar jag på de tidiga At the Gatesplattorna känner jag fortfarande så. Men Slaughter of the Soul, däremot... Helvete, vilken bra skiva!!! Att jag aldrig hört det förut?!?
Därav följde givetvis the Haunted och just nu plöjer jag Opeth och Amon Amarth.
Och de skivor och grupper jag nu nämt kanske inte är de mest extrema i genren, men, kom igen, ge mig lite cred nu. Det här är stort för mig!
Och det är jävligt, jävligt kul!!! Tack, Mattias!
Och för övrigt anser jag att Ronnie James Dio må sparka ballen av cancern! Hail, Little Big Man!
