Hur man förstör en passion
En dag för några år sedan dök en kollega upp för att dela med sig av sina positiva musikupplevelser. Delade musikupplevelser är något som vanligtvis får mig att leva upp en smula och jag finner det lätt att engagera mig. Denna gång blev min reaktion sval och konsekvensen oanad.
Kollegan i fråga var glad för att han hittat ett nytt fräscht band och ville troligtvis lysa upp min tillvaro en smula. Då orkestern i fråga inte åtnjuter min största vördnad är det inte helt enkelt för mig att erinra mig om vilka det rörde sig. Troligtvis var det Lump basket eller Lincoln hack. Vi kan konstaera att det med säkerhet var en framträdande exponent för vad som då kallades nu-metal eller kanske nü-metal (gud vad gôtt det är med umlaut). Jag konstaterade krasst att: "Nja, jag har hört några låtar och för mig låter det mest som att någon snackar skit till ett soft komp för att bryta ut i vrål i generisk nu-metal-röst till generiska, kollosalt nedstämda, überdistade nu-metalgitarrer (troligen PRS med rectostärkare för oss anala geraheads) i en platt refräng. Vi lät ämnet bero i ett par dagar. När kollegan några dagar senare fylldes jag med blandade känslor. Det visade sig att han inte kunde lyssna till nu-metal längre för att min sågning hade berövat honom förmågan att okritiskt lyssna till sin nyfunna favoritgenre. Blandade känslor: Det var tråkigt att beröva kollegan ett glädjeämne och samtidigt tillfredställande att beröva I-wish-I-was-a-rapper-but-also-a-rocker-nu-metal-idolen en smula av hans oförtjänta glans och en lyssnare.
Heh /M
2009-12-11
2009-11-22
Samlag, medikamenter och populärmusik
En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
2009-10-20
KISS - SONIC BOOM (recension)
Kiss
Sonic Boom
2009 Roadrunner Records
Betyg: M M M * *
Så har den då äntligen kommit, Kiss nya skiva.
Sonic Boom heter den, men, nej, den är inte en sådan. Den är en ganska slätstruken historia - eller: den hade varit det om något annat band än Kiss hade släppt den här skivan.
Låt mig bara göra en sak klar redan från början: jag har nästan alla Kiss' skivor, jag har vuxit upp med dem och jag höll ut och köpte deras plattor även under "the lost years" på 80-talet. Asylum, Crazy Nights - jag har dem alla. Kort sagt: jag gillar Kiss. Väldigt mycket.
Men någonstans på 90-talet, runt Psycho Circus-turnén kände jag att nu, nu räcker det faktiskt.
Men så kommer då Sonic Boom.
Och visst pirrar det så där härligt någonstans i närheten av scrotum när jag tar upp skivan och stoppar in den i CD-spelaren för en lyssning.
Paul Stanley har uttalat sig och som vanligt sagt att det här är det bästa gruppen gjort (det har han sagt om varje ny skiva sen 1983 så vitt jag vet - förmodligen började han med det ännu tidigare...), med den skillnad att han har vett nog att inte lägga till det lilla ordet "någonsin", utan väljer att istället säga "sen Dynasty" (1979).
Jag håller givetvis inte med.
För även om sminket sedan länge är tillbaka och det är meningen att vi konsumenter helst ska låtsas som att det fortfarande är orginaluppsättningen av Kiss (med Peter Criss och Ace Frehley, trummor resp leadgitarr) som spelar på den - så är det de facto så att Sonic Boom låter mer som något som borde släppts direkt efter Lick it Up (1983).
Trummisen Eric Singer och leadgitarristen Tommy Thayer skapar, tillsammans med verkställande direktörerna Paul Stanely och Gene Simmons, en solid, gedigen och välljudande hårdrocksskiva.
Och eftersom jag vet att det är Kiss, när jag lyssnar på den, så drar jag pilar till alla gruppens perioder och känner igen mig både här och där. Men hade en annan grupp släppt Sonic Boom så hade jag förmodligen glömt vad de hette 10 minuter senare.
Så mäktigt är alltså minnet och den djupt rotade kärleken till ett band.
Är då detta skivan som kommer att få mig att återinträda i Kiss-världen?
Nej.
Är detta skivan som kommer att göra Kiss stora igen?
Nej.
Är detta skivan som bäddar för ett mer värdigt, kreativt avslut på en ganska lång och ibland grisigt pengafixerad karriär?
Ja, det tror jag.
Och det känns faktiskt kul att de verkar ha slutat med att ta in 25 studiomusiker på varje skiva och att de spelar själva, att Paul Stanley och Gene Simmons för första gången sen 1976 har skrivit låtar ihop på riktigt och att Tommy Thayer och Eric Singer tillåts ta lite plats.
av: Jonas Slättung
Sonic Boom
2009 Roadrunner Records
Betyg: M M M * *
Så har den då äntligen kommit, Kiss nya skiva.
Sonic Boom heter den, men, nej, den är inte en sådan. Den är en ganska slätstruken historia - eller: den hade varit det om något annat band än Kiss hade släppt den här skivan.
Låt mig bara göra en sak klar redan från början: jag har nästan alla Kiss' skivor, jag har vuxit upp med dem och jag höll ut och köpte deras plattor även under "the lost years" på 80-talet. Asylum, Crazy Nights - jag har dem alla. Kort sagt: jag gillar Kiss. Väldigt mycket.
Men någonstans på 90-talet, runt Psycho Circus-turnén kände jag att nu, nu räcker det faktiskt.
Men så kommer då Sonic Boom.
Och visst pirrar det så där härligt någonstans i närheten av scrotum när jag tar upp skivan och stoppar in den i CD-spelaren för en lyssning.
Paul Stanley har uttalat sig och som vanligt sagt att det här är det bästa gruppen gjort (det har han sagt om varje ny skiva sen 1983 så vitt jag vet - förmodligen började han med det ännu tidigare...), med den skillnad att han har vett nog att inte lägga till det lilla ordet "någonsin", utan väljer att istället säga "sen Dynasty" (1979).
Jag håller givetvis inte med.
För även om sminket sedan länge är tillbaka och det är meningen att vi konsumenter helst ska låtsas som att det fortfarande är orginaluppsättningen av Kiss (med Peter Criss och Ace Frehley, trummor resp leadgitarr) som spelar på den - så är det de facto så att Sonic Boom låter mer som något som borde släppts direkt efter Lick it Up (1983).
Trummisen Eric Singer och leadgitarristen Tommy Thayer skapar, tillsammans med verkställande direktörerna Paul Stanely och Gene Simmons, en solid, gedigen och välljudande hårdrocksskiva.
Och eftersom jag vet att det är Kiss, när jag lyssnar på den, så drar jag pilar till alla gruppens perioder och känner igen mig både här och där. Men hade en annan grupp släppt Sonic Boom så hade jag förmodligen glömt vad de hette 10 minuter senare.
Så mäktigt är alltså minnet och den djupt rotade kärleken till ett band.
Är då detta skivan som kommer att få mig att återinträda i Kiss-världen?
Nej.
Är detta skivan som kommer att göra Kiss stora igen?
Nej.
Är detta skivan som bäddar för ett mer värdigt, kreativt avslut på en ganska lång och ibland grisigt pengafixerad karriär?
Ja, det tror jag.
Och det känns faktiskt kul att de verkar ha slutat med att ta in 25 studiomusiker på varje skiva och att de spelar själva, att Paul Stanley och Gene Simmons för första gången sen 1976 har skrivit låtar ihop på riktigt och att Tommy Thayer och Eric Singer tillåts ta lite plats.
av: Jonas Slättung
2009-10-02
Metalquiss
Det här tänkte delar av Mangelredaktionen pyssla med ikväll!
http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015
Kom dit och rocka med oss!
http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015
Kom dit och rocka med oss!
2009-09-04
Vad hände med skivan? Och vad gör det?
Det fanns en tid då musikskivor främst kom på stora svarta skivor och i undantagsfall i det olycksaliga kompaktkassettformatet. Ibland kunde man tassa hem till någon kompis och på eget bevåg överföra materialet från den stora svarta skivan till den lilla kompakta kassetten. Idag gör vi detta i närmast industriell skala med hjälp av internet och torrent-teknik och säkert en massa annat som jag inte känner till. Det talas mycket om de etiska och juridiska spörsmål som dyker upp i samband med nedladdning av upphovsrättskyddat material. Jag tänker inte kommentera det vidare utan i stället reflektera över hur nedladdningsrevolutionen påverkat vårt musikrelaterade beteende i andra avseenden.
Jag minns med viss saknad hur man väntade på att en ny skiva skulle komma ut. Kanske hade man läst i OKEJ eller hört på Rockbox att Maiden hade ett nytt album (jag tror man sade så) på gång och att det minnsann var syntar på, om än som tiden påbjöd triggade av gitarrer. Hu! Förväntan inför en ny skiva kan man nog känna idag också, men alldeles speciellt var det när alla grabbarna samlades hos den som införskaffat den senaste klenoden och andäktigt avnjöt jungfruspelningen på vinylsvarven. Någon kanske sa: "Men fy fan! Maiden med syntar. Nu är det kört.", medan någon annan konstaterade att den senaste eposlåten var inte mindre än 48 timmar lång och därmed rekordbra. Kanske öppnade man fönstret och rökte en John Silver också, åtminstone om någons flickvän hade gjort slut.
Medan man lyssnade igenom skivan tittade man noga på skivomslaget, lärde in alla låttitlar och kollade om det fanns någon ny endorsement (weouw, Adrian Smith spelar på D'Addario-strängar! Det måste jag också göra.). Givetvis kollade man vem som producerat och tillsåg att Derek Riggs fortfarande gjorde omslaget. Det fanns också tillfälle att diskutera musiken, hur den utvecklats sedan senast samt hur bra den stod sig mot Defenders of the faith som var något av en måttstock fortfarande 1986.
I bjärt kontrast till detta något torftiga men gemenskapsbefrämjande musikkonsumerande står dagens halvkriminella och opersonliga massnedladdande. Jag hör talas om ett band. Låt oss kalla dem Accept och låt oss för en stund anta att jag missade dem under det glada åttiotalet. Jag har hört att det finns en go låt som heter fast as a shark, eller hur? Jag googlar fram albumnamnet och surfar in på en lämplig tillhandahållare av fildelningstjänst. Väl där ser jag att någon vänlig själ har stoppat in hela Accepts katalog i ett behändigt paket. Hurra! Jag laddar ner hela skiten, tankar ner det i min iPod, lyssnar på Fast as a shark, tycker att det var sådär och glömmer Accept för ett tag. Ibland kan jag aktivera den skojiga blandafunktionen. På så sätt dyker det upp en Acceptlåt emellanåt och det är här den stora skillanden mot den gamla musikkonsumtionen dyker upp: Jag vet inte vad jag lyssnar på. Om jag har tur känner jag till artisten (svårt att missa med Udo Dirkschneider i täten), jag har ingen en aning om hur omslaget ser ut, vem som producerat eller vilka strängar Wolf Hoffman spelar på.
Allt detta kan tyckas trivialt ställt i relation till de positiva effekterna av den mångfald som vår stöld ger oss tillgång till. Jag tycker dock ofta att det är lite tråkigt när man nu för tiden börjar prata musik och snart kommer på att: mja, jag tror jag har hört dem men jag vet inte riktigt vilken låt. Den gick lite durr durr durr, mamamama durr. Man saknar gemensamma beröringspunkter och referenser och därmed den största anledningen att diskutera. Det går åt mer tid att identifiera vad man pratar om än att prata om det och detta är utarmande. Så paradoxalt kan mångfald leda till utarmning.
Detta är i sig inget konstigt. När man ställs inför för många val blir man villrådig och ju större utbudet är, desto mindre är chansen att träffa på någon som hört samma skiva. Jag menar dock att mycket av det sociala värdet med musiklyssnande gått förlorat. För mig är det mer värt att ha något gemensamt att samlas kring än att ha tillgång till all världens musik i fickan.
Jag minns med viss saknad hur man väntade på att en ny skiva skulle komma ut. Kanske hade man läst i OKEJ eller hört på Rockbox att Maiden hade ett nytt album (jag tror man sade så) på gång och att det minnsann var syntar på, om än som tiden påbjöd triggade av gitarrer. Hu! Förväntan inför en ny skiva kan man nog känna idag också, men alldeles speciellt var det när alla grabbarna samlades hos den som införskaffat den senaste klenoden och andäktigt avnjöt jungfruspelningen på vinylsvarven. Någon kanske sa: "Men fy fan! Maiden med syntar. Nu är det kört.", medan någon annan konstaterade att den senaste eposlåten var inte mindre än 48 timmar lång och därmed rekordbra. Kanske öppnade man fönstret och rökte en John Silver också, åtminstone om någons flickvän hade gjort slut.
Medan man lyssnade igenom skivan tittade man noga på skivomslaget, lärde in alla låttitlar och kollade om det fanns någon ny endorsement (weouw, Adrian Smith spelar på D'Addario-strängar! Det måste jag också göra.). Givetvis kollade man vem som producerat och tillsåg att Derek Riggs fortfarande gjorde omslaget. Det fanns också tillfälle att diskutera musiken, hur den utvecklats sedan senast samt hur bra den stod sig mot Defenders of the faith som var något av en måttstock fortfarande 1986.
I bjärt kontrast till detta något torftiga men gemenskapsbefrämjande musikkonsumerande står dagens halvkriminella och opersonliga massnedladdande. Jag hör talas om ett band. Låt oss kalla dem Accept och låt oss för en stund anta att jag missade dem under det glada åttiotalet. Jag har hört att det finns en go låt som heter fast as a shark, eller hur? Jag googlar fram albumnamnet och surfar in på en lämplig tillhandahållare av fildelningstjänst. Väl där ser jag att någon vänlig själ har stoppat in hela Accepts katalog i ett behändigt paket. Hurra! Jag laddar ner hela skiten, tankar ner det i min iPod, lyssnar på Fast as a shark, tycker att det var sådär och glömmer Accept för ett tag. Ibland kan jag aktivera den skojiga blandafunktionen. På så sätt dyker det upp en Acceptlåt emellanåt och det är här den stora skillanden mot den gamla musikkonsumtionen dyker upp: Jag vet inte vad jag lyssnar på. Om jag har tur känner jag till artisten (svårt att missa med Udo Dirkschneider i täten), jag har ingen en aning om hur omslaget ser ut, vem som producerat eller vilka strängar Wolf Hoffman spelar på.
Allt detta kan tyckas trivialt ställt i relation till de positiva effekterna av den mångfald som vår stöld ger oss tillgång till. Jag tycker dock ofta att det är lite tråkigt när man nu för tiden börjar prata musik och snart kommer på att: mja, jag tror jag har hört dem men jag vet inte riktigt vilken låt. Den gick lite durr durr durr, mamamama durr. Man saknar gemensamma beröringspunkter och referenser och därmed den största anledningen att diskutera. Det går åt mer tid att identifiera vad man pratar om än att prata om det och detta är utarmande. Så paradoxalt kan mångfald leda till utarmning.
Detta är i sig inget konstigt. När man ställs inför för många val blir man villrådig och ju större utbudet är, desto mindre är chansen att träffa på någon som hört samma skiva. Jag menar dock att mycket av det sociala värdet med musiklyssnande gått förlorat. För mig är det mer värt att ha något gemensamt att samlas kring än att ha tillgång till all världens musik i fickan.
2009-08-06
Deep Purple - de mogna killarnas band
Igår såg jag på en intressant live-dvd med Deep Purple, Come Hell or High Water, inspelad 1993, på The Battle Rages On-turnén. 1993 var både Blackmore och Gillan 48 år gamla. Jag bara nämner detta nu, så att ni har det i bakhuvudet när ni läser.
Första låten på konserten är Highway Star, en grym låt som alla vet. Det är bara det att det här är en väldigt ansträngd version - leendena på farbröderna riktigt krampar i deras käkmuskler.
Orsaken kommer att framgå strax.
De är nämligen bara tre (3) stycken på scen när låten drar igång. Vi som känner till Deep Purple vet att det, trots en hel del medlemsbyten genom åren, är ett 5-mannaband. Jon lord (keyboards), Roger Glover (bas) och Ian Paice (trummor) fläskar på med introt och strax innan sången ska börja kommer Ian Gillan mycket riktigt skuttande ut på scen till publikens förtjusning.
Men var är Ritchie Blackmore? Gitarren hörs utmärkt, men vi ser ingen gitarrist. Märkligt?!
Han står helt enkelt och gömmer sig bakom sina förstärkare.
Jag tar det igen: Ritchie Blackmore, medlem i Deep Purple - ett av världens största band, gömmer sig bakom sina stärkare.
Varför?
Det frågar man sig, så klart, ungefär lika mycket som man strax därpå frågar sig vad fan det är som pågår när Blackmore sent om sider kommer fram och, mitt under pågående gitarr- och keyboardsolo, langar iväg en full vattenmugg mot Ian Gillan.
Vi hoppar några år tillbaka, till 1989. Efter ett par år av griniga bråk mellan gitarrist Blackmore och sångare Gillan får den senare nog och slutar - för andra gången - i Purple. Sångare i bandet blir istället Blackmores (och även Glovers) gamle vapendragare från Rainbow, Joe Lynn Turner. En skiva släpps, Slaves And Masters, som, även om den är en riktigt bra skiva, tas emot ganska splittrat av Purplefansen. För, jag menar, det är ju inte Ian Gillan som sjunger och då kan det ju inte riktigt accepteras. Eller?
Ungefär så tycker också Jon Lord och Ian Paice, som känner att Gillan är deras sångare medan Turner är Blackmores. Det här kan ju bli Deep Rainbow om man inte ser upp.
Så trots att en ny skiva är i princip klar så lyckas Lord och Paice (som är de som har störst veto i gruppen som varandes de enda medlemmar som varit med hela tiden) övertala Glover att ställa sig på deras sida.
Blackmore vägrar dock. Han vill inte ha tillbaka Gillan!
Till slut ger han med sig - mot att han får 250 000 dollar insatta direkt på sitt konto. Man undrar ju lite hur Gillan kände när han fick veta det.
Turner kickas i alla fall och Gillan kliver in igen och skriver och lägger om all sång på den nya skivan, som sen döps till The Battle Rages On.
Så nu förstår vi att Blackmore och Gillan är direkt fientligt inställda till varandra under The Battle Rages On-turnén...även om vi kanske inte direkt förstår deras, tja, barnsliga uppträdande. Man kan tycka att en vuxen musiker strax under de femtio inte kastar vattenglas eller öppet förolämpar nån annan på scen i mikrofonen, men - hey - vad vet väl jag?
Richie Blackmore gör sig till sist omöjlig och slutar mitt under pågående turné.
Som sagt var, en intressant dvd - inte för den musikaliska biten (det finns betydligt fränare klipp från 70-talet när Purple var ett vitalt och nyskapande band) utan mer för det uppenbara sociala misslyckandet i att ha två bandmedlemmar som hatar varandra och visar det öppet på scen.
Första låten på konserten är Highway Star, en grym låt som alla vet. Det är bara det att det här är en väldigt ansträngd version - leendena på farbröderna riktigt krampar i deras käkmuskler.
Orsaken kommer att framgå strax.
De är nämligen bara tre (3) stycken på scen när låten drar igång. Vi som känner till Deep Purple vet att det, trots en hel del medlemsbyten genom åren, är ett 5-mannaband. Jon lord (keyboards), Roger Glover (bas) och Ian Paice (trummor) fläskar på med introt och strax innan sången ska börja kommer Ian Gillan mycket riktigt skuttande ut på scen till publikens förtjusning.
Men var är Ritchie Blackmore? Gitarren hörs utmärkt, men vi ser ingen gitarrist. Märkligt?!
Han står helt enkelt och gömmer sig bakom sina förstärkare.
Jag tar det igen: Ritchie Blackmore, medlem i Deep Purple - ett av världens största band, gömmer sig bakom sina stärkare.
Varför?
Det frågar man sig, så klart, ungefär lika mycket som man strax därpå frågar sig vad fan det är som pågår när Blackmore sent om sider kommer fram och, mitt under pågående gitarr- och keyboardsolo, langar iväg en full vattenmugg mot Ian Gillan.
Vi hoppar några år tillbaka, till 1989. Efter ett par år av griniga bråk mellan gitarrist Blackmore och sångare Gillan får den senare nog och slutar - för andra gången - i Purple. Sångare i bandet blir istället Blackmores (och även Glovers) gamle vapendragare från Rainbow, Joe Lynn Turner. En skiva släpps, Slaves And Masters, som, även om den är en riktigt bra skiva, tas emot ganska splittrat av Purplefansen. För, jag menar, det är ju inte Ian Gillan som sjunger och då kan det ju inte riktigt accepteras. Eller?
Ungefär så tycker också Jon Lord och Ian Paice, som känner att Gillan är deras sångare medan Turner är Blackmores. Det här kan ju bli Deep Rainbow om man inte ser upp.
Så trots att en ny skiva är i princip klar så lyckas Lord och Paice (som är de som har störst veto i gruppen som varandes de enda medlemmar som varit med hela tiden) övertala Glover att ställa sig på deras sida.
Blackmore vägrar dock. Han vill inte ha tillbaka Gillan!
Till slut ger han med sig - mot att han får 250 000 dollar insatta direkt på sitt konto. Man undrar ju lite hur Gillan kände när han fick veta det.
Turner kickas i alla fall och Gillan kliver in igen och skriver och lägger om all sång på den nya skivan, som sen döps till The Battle Rages On.
Så nu förstår vi att Blackmore och Gillan är direkt fientligt inställda till varandra under The Battle Rages On-turnén...även om vi kanske inte direkt förstår deras, tja, barnsliga uppträdande. Man kan tycka att en vuxen musiker strax under de femtio inte kastar vattenglas eller öppet förolämpar nån annan på scen i mikrofonen, men - hey - vad vet väl jag?
Richie Blackmore gör sig till sist omöjlig och slutar mitt under pågående turné.
Som sagt var, en intressant dvd - inte för den musikaliska biten (det finns betydligt fränare klipp från 70-talet när Purple var ett vitalt och nyskapande band) utan mer för det uppenbara sociala misslyckandet i att ha två bandmedlemmar som hatar varandra och visar det öppet på scen.
2009-06-03
Dio i helgen
I lilla Norje, i närheten av Sölvesborg, brakar det loss ordentligt i helgen. Sweden Rock-festivalen tar över samhället och 35 000 musikälskande hårdrockare invaderar trakten.
Många är garanterat där för att se Heaven and Hell. Eller, som vi också är vana att kalla dem: Black Sabbath med Dio på sång.
För här har vi ju den springande punkten, pudelns kärna, den gordiska knuten...mja...ni fattar. Jag tillhör ju den gruppen människor som tycker att Black Sabbathskivorna med Dio är de allra bästa. Det här får man naturligtvis inte säga högt till hardcore Sabbathfans, för de börjar de skrika om helgerån och kätteri.
- Sabbath är inte Sabbath utan Ozzy, brukar man få höra.
Ok, jag kan förstå den ståndpunkten. Till viss del. Jag kan tycka att man kanske borde se Ozzysabbath och Diosabbath som två olika band. Lite grann som det sätt de markerar detta på nu; genom att kalla bandet för Heaven & Hell istället. Alla glada! Hardcoresabbathfansen behöver inte bli tjuriga och skrika om Ozzy, och Diofansen får se sin favoritsättning spela. Underbart!
Jag tycker f.ö. att de bästa Purpleplattorna är Burn och Stormbringer, alltså de med Coverdale. Men det är en annan historia...
/red
Många är garanterat där för att se Heaven and Hell. Eller, som vi också är vana att kalla dem: Black Sabbath med Dio på sång.
För här har vi ju den springande punkten, pudelns kärna, den gordiska knuten...mja...ni fattar. Jag tillhör ju den gruppen människor som tycker att Black Sabbathskivorna med Dio är de allra bästa. Det här får man naturligtvis inte säga högt till hardcore Sabbathfans, för de börjar de skrika om helgerån och kätteri.
- Sabbath är inte Sabbath utan Ozzy, brukar man få höra.
Ok, jag kan förstå den ståndpunkten. Till viss del. Jag kan tycka att man kanske borde se Ozzysabbath och Diosabbath som två olika band. Lite grann som det sätt de markerar detta på nu; genom att kalla bandet för Heaven & Hell istället. Alla glada! Hardcoresabbathfansen behöver inte bli tjuriga och skrika om Ozzy, och Diofansen får se sin favoritsättning spela. Underbart!
Jag tycker f.ö. att de bästa Purpleplattorna är Burn och Stormbringer, alltså de med Coverdale. Men det är en annan historia...
/red
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
