I lilla Norje, i närheten av Sölvesborg, brakar det loss ordentligt i helgen. Sweden Rock-festivalen tar över samhället och 35 000 musikälskande hårdrockare invaderar trakten.
Många är garanterat där för att se Heaven and Hell. Eller, som vi också är vana att kalla dem: Black Sabbath med Dio på sång.
För här har vi ju den springande punkten, pudelns kärna, den gordiska knuten...mja...ni fattar. Jag tillhör ju den gruppen människor som tycker att Black Sabbathskivorna med Dio är de allra bästa. Det här får man naturligtvis inte säga högt till hardcore Sabbathfans, för de börjar de skrika om helgerån och kätteri.
- Sabbath är inte Sabbath utan Ozzy, brukar man få höra.
Ok, jag kan förstå den ståndpunkten. Till viss del. Jag kan tycka att man kanske borde se Ozzysabbath och Diosabbath som två olika band. Lite grann som det sätt de markerar detta på nu; genom att kalla bandet för Heaven & Hell istället. Alla glada! Hardcoresabbathfansen behöver inte bli tjuriga och skrika om Ozzy, och Diofansen får se sin favoritsättning spela. Underbart!
Jag tycker f.ö. att de bästa Purpleplattorna är Burn och Stormbringer, alltså de med Coverdale. Men det är en annan historia...
/red
2009-06-03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
