Igår såg jag på en intressant live-dvd med Deep Purple, Come Hell or High Water, inspelad 1993, på The Battle Rages On-turnén. 1993 var både Blackmore och Gillan 48 år gamla. Jag bara nämner detta nu, så att ni har det i bakhuvudet när ni läser.
Första låten på konserten är Highway Star, en grym låt som alla vet. Det är bara det att det här är en väldigt ansträngd version - leendena på farbröderna riktigt krampar i deras käkmuskler.
Orsaken kommer att framgå strax.
De är nämligen bara tre (3) stycken på scen när låten drar igång. Vi som känner till Deep Purple vet att det, trots en hel del medlemsbyten genom åren, är ett 5-mannaband. Jon lord (keyboards), Roger Glover (bas) och Ian Paice (trummor) fläskar på med introt och strax innan sången ska börja kommer Ian Gillan mycket riktigt skuttande ut på scen till publikens förtjusning.
Men var är Ritchie Blackmore? Gitarren hörs utmärkt, men vi ser ingen gitarrist. Märkligt?!
Han står helt enkelt och gömmer sig bakom sina förstärkare.
Jag tar det igen: Ritchie Blackmore, medlem i Deep Purple - ett av världens största band, gömmer sig bakom sina stärkare.
Varför?
Det frågar man sig, så klart, ungefär lika mycket som man strax därpå frågar sig vad fan det är som pågår när Blackmore sent om sider kommer fram och, mitt under pågående gitarr- och keyboardsolo, langar iväg en full vattenmugg mot Ian Gillan.
Vi hoppar några år tillbaka, till 1989. Efter ett par år av griniga bråk mellan gitarrist Blackmore och sångare Gillan får den senare nog och slutar - för andra gången - i Purple. Sångare i bandet blir istället Blackmores (och även Glovers) gamle vapendragare från Rainbow, Joe Lynn Turner. En skiva släpps, Slaves And Masters, som, även om den är en riktigt bra skiva, tas emot ganska splittrat av Purplefansen. För, jag menar, det är ju inte Ian Gillan som sjunger och då kan det ju inte riktigt accepteras. Eller?
Ungefär så tycker också Jon Lord och Ian Paice, som känner att Gillan är deras sångare medan Turner är Blackmores. Det här kan ju bli Deep Rainbow om man inte ser upp.
Så trots att en ny skiva är i princip klar så lyckas Lord och Paice (som är de som har störst veto i gruppen som varandes de enda medlemmar som varit med hela tiden) övertala Glover att ställa sig på deras sida.
Blackmore vägrar dock. Han vill inte ha tillbaka Gillan!
Till slut ger han med sig - mot att han får 250 000 dollar insatta direkt på sitt konto. Man undrar ju lite hur Gillan kände när han fick veta det.
Turner kickas i alla fall och Gillan kliver in igen och skriver och lägger om all sång på den nya skivan, som sen döps till The Battle Rages On.
Så nu förstår vi att Blackmore och Gillan är direkt fientligt inställda till varandra under The Battle Rages On-turnén...även om vi kanske inte direkt förstår deras, tja, barnsliga uppträdande. Man kan tycka att en vuxen musiker strax under de femtio inte kastar vattenglas eller öppet förolämpar nån annan på scen i mikrofonen, men - hey - vad vet väl jag?
Richie Blackmore gör sig till sist omöjlig och slutar mitt under pågående turné.
Som sagt var, en intressant dvd - inte för den musikaliska biten (det finns betydligt fränare klipp från 70-talet när Purple var ett vitalt och nyskapande band) utan mer för det uppenbara sociala misslyckandet i att ha två bandmedlemmar som hatar varandra och visar det öppet på scen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi kunde tidigare läsa att plattorna "Burn och Stormbringer - alltså de med Coverdale" är dina favoriter.
SvaraRaderaTvå frågor:
1) Beror det på att Coverdale är mindre barnslig än Gillan och Blackmore?
2) Skivan Come taste the band spelades ju också in med Coverdale på sång - varför hör den inte till favoriterna?
Du, Lasse, så här är det...
SvaraRadera1) Nej, det beror egentligen mest på att jag tycker att musiken på de två plattorna är bättre än musiken på de andra Purpleplattorna. Och på att jag gillar soundet med två helt grymma sångare i samma band. Vi får inte glömma herr Hughes.
2) Den har sina ljusa ögonblick, tycker jag, men inte tillräckligt många för att platsa bland topp 5-Purpleplattor. Där glider faktiskt några av Gillanplattorna före.
Enligt MIN mening.
Aha!
SvaraRaderaVilka av Gillanplattorna är det som glider före, enligt DIN mening?
Enligt MIN kan Gillan aldrig slå Coverdale som vokalist - även om också han är fantastiskt skicklig.
Fast du vet att... nu pratar vi lite om äpplen och päron här, va, för att jag kan inte riktigt säga vilken som är den bästa sångaren - det är två h e l t olika stilar de båda gubbsen företräder där båda är topplirare i sin klass.
SvaraRaderaMen vad gäller plattorna så kommer både Machine Head (oh, what a give away) och Fireball före Come Taste The Band.
Fan vet om inte In Rock gör det också - trots att den soundmässigt och efter jag vet inte hur många remastringar fortfarande låter gammel ronk.
Men, som sagt, CTTB har sina briljanta stunder som jag för den skulle icke skulle vilja vara utan. Skillnaderna i klass blir små när vi pratar om Pöpl.
Äh, den kanske kniper 5:e platsen ändå...