KISS - SONIC BOOM (recension)

Kiss
Sonic Boom
2009 Roadrunner Records
Betyg: M M M * *

Så har den då äntligen kommit, Kiss nya skiva.
Sonic Boom heter den, men, nej, den är inte en sådan. Den är en ganska slätstruken historia - eller: den hade varit det om något annat band än Kiss hade släppt den här skivan.

Låt mig bara göra en sak klar redan från början: jag har nästan alla Kiss' skivor, jag har vuxit upp med dem och jag höll ut och köpte deras plattor även under "the lost years" på 80-talet. Asylum, Crazy Nights - jag har dem alla. Kort sagt: jag gillar Kiss. Väldigt mycket.
Men någonstans på 90-talet, runt Psycho Circus-turnén kände jag att nu, nu räcker det faktiskt.
Men så kommer då Sonic Boom.
Och visst pirrar det så där härligt någonstans i närheten av scrotum när jag tar upp skivan och stoppar in den i CD-spelaren för en lyssning.

Paul Stanley har uttalat sig och som vanligt sagt att det här är det bästa gruppen gjort (det har han sagt om varje ny skiva sen 1983 så vitt jag vet - förmodligen började han med det ännu tidigare...), med den skillnad att han har vett nog att inte lägga till det lilla ordet "någonsin", utan väljer att istället säga "sen Dynasty" (1979).
Jag håller givetvis inte med.
För även om sminket sedan länge är tillbaka och det är meningen att vi konsumenter helst ska låtsas som att det fortfarande är orginaluppsättningen av Kiss (med Peter Criss och Ace Frehley, trummor resp leadgitarr) som spelar på den - så är det de facto så att Sonic Boom låter mer som något som borde släppts direkt efter Lick it Up (1983).
Trummisen Eric Singer och leadgitarristen Tommy Thayer skapar, tillsammans med verkställande direktörerna Paul Stanely och Gene Simmons, en solid, gedigen och välljudande hårdrocksskiva.
Och eftersom jag vet att det är Kiss, när jag lyssnar på den, så drar jag pilar till alla gruppens perioder och känner igen mig både här och där. Men hade en annan grupp släppt Sonic Boom så hade jag förmodligen glömt vad de hette 10 minuter senare.
Så mäktigt är alltså minnet och den djupt rotade kärleken till ett band.

Är då detta skivan som kommer att få mig att återinträda i Kiss-världen?
Nej.
Är detta skivan som kommer att göra Kiss stora igen?
Nej.
Är detta skivan som bäddar för ett mer värdigt, kreativt avslut på en ganska lång och ibland grisigt pengafixerad karriär?
Ja, det tror jag.

Och det känns faktiskt kul att de verkar ha slutat med att ta in 25 studiomusiker på varje skiva och att de spelar själva, att Paul Stanley och Gene Simmons för första gången sen 1976 har skrivit låtar ihop på riktigt och att Tommy Thayer och Eric Singer tillåts ta lite plats.

av: Jonas Slättung