Hur man förstör en passion
En dag för några år sedan dök en kollega upp för att dela med sig av sina positiva musikupplevelser. Delade musikupplevelser är något som vanligtvis får mig att leva upp en smula och jag finner det lätt att engagera mig. Denna gång blev min reaktion sval och konsekvensen oanad.
Kollegan i fråga var glad för att han hittat ett nytt fräscht band och ville troligtvis lysa upp min tillvaro en smula. Då orkestern i fråga inte åtnjuter min största vördnad är det inte helt enkelt för mig att erinra mig om vilka det rörde sig. Troligtvis var det Lump basket eller Lincoln hack. Vi kan konstaera att det med säkerhet var en framträdande exponent för vad som då kallades nu-metal eller kanske nü-metal (gud vad gôtt det är med umlaut). Jag konstaterade krasst att: "Nja, jag har hört några låtar och för mig låter det mest som att någon snackar skit till ett soft komp för att bryta ut i vrål i generisk nu-metal-röst till generiska, kollosalt nedstämda, überdistade nu-metalgitarrer (troligen PRS med rectostärkare för oss anala geraheads) i en platt refräng. Vi lät ämnet bero i ett par dagar. När kollegan några dagar senare fylldes jag med blandade känslor. Det visade sig att han inte kunde lyssna till nu-metal längre för att min sågning hade berövat honom förmågan att okritiskt lyssna till sin nyfunna favoritgenre. Blandade känslor: Det var tråkigt att beröva kollegan ett glädjeämne och samtidigt tillfredställande att beröva I-wish-I-was-a-rapper-but-also-a-rocker-nu-metal-idolen en smula av hans oförtjänta glans och en lyssnare.
Heh /M